Har sett sista delen av Himlen kan vänta, som har gått på svt. Det är ett program där man får följa fem personer och deras kamp och inställning till deras dödliga sjukdom. Sista programmet idag, Helena en av deltagarna dog i augusti. Alla har samma inställning (såklart) om att man måste se varje dag som en möjlighet, göra det man vill och leva livet helt ut fast det kommer motgångar.
Under veckan så har jag funderat väldigt mycket på detta. I söndags tex stod jag utanför Maxi och väntade på Claes och barnen, i en bil hör jag plötsligt ramaskri och mamman i familjen rusar ut och drar upp bakdörren och skriker och drar bort grejer från hennes barn. Jag tyckte situationen var lite obehaglig och funderade på vad som verkligen kan utslösa denna dramatik....tills jag kom på att f*n jag hojtar på ungarna som en galning i mellanåt, jag gör samma sak som den mamman gjorde. Är det så jag vill vara? Ska mina barn behöva ta det? Bara för att jag har en dålig dag, är trött eller bara irriterad, ska Claes behöva ta det? Framför allt vill jag ha det så?
Det krävs så jäkla lite av en för att det ändå ska fungera allt i vardagen. Nu kan jag inte ens skylla på att jag är ensamstående längre.
Vad är egentligen viktigt!
För mig är det att min familj mår bra, att vi har det mysigt, att saker fungerar.
Vad gör det att sitta och pyssla,spela spel eller va det nu kan vara med ungarna i stället för att dammsuga eller diska? Det ända dom vill ha är ens tid, att man pratar med dom och finns där och att jag lyssnar.
2009 är förändringarnas år

Nu ska jag ut med hunden :-)


Glada havsbadande barn...och Claes.
Mysig bild om jag gillar